Jag å frugan satte av mot huvudstaden efter att vi hade kollat lite på eniro vilken väg vi skulle ta men ibland så undrar man? Är det meningen att det ska bli fel oavsett vad man gör. För halvvägs till framme i storstan så kom vi plötsligt fram till ett vägskäl. Vi kunde välja att åka av åt höger och åka mot Stockholm eller fortsätta rakt fram mot stockholm istället. Eftersom vår bil inte går saktare än 130 så hann vi inte tänka efter utan vi åkte mot stockholm och det visade sig vara fel då det var längre väg till stockholm än till stockholm. Vi åkte tydligen på fel sida om nån stor sjö som hade delat vägen mitt itu. Jag funderade länge och väl på om jag skulle stämma sjön för att en hel timme försvann ur mitt liv men beslutade mig tillslut för att avstå av 3 olika orsaker.
1: Jag har ingen aning om vad det var för sjö. Det kunde lika gärna vara Mälaren, Vänern, Vättern eller uttern då ingen avdom vill erkänna.
2: Jag bor inte i USA.
3: Den timmen kunde jag ha spenderat med att titta på "Days of our life" och det är jag ju glad över att jag slapp.
Vi kom in i något som var väldigt stort. Det var vägar, hus och folk överallt. Det var precis som Strömstad fast tvärtom.Vi har ju visserligen en otrolig mängd norrmän här men att jämföra dom med folk vill jag inte göra.
Efter lite snurrande runt i stan så hittade vi quality Hotel nacka, där vi hade bokat rum och gjorde en snabb undersökning av rummet och, jo, Tv:n satt fast i det här hotellet också. Saltsjö-boo låg ungefär där det borde och folkets hus hittade vi till slut efter lite förfrågningar och ölinköp på ICA. Säga vad man vill om ICA, de kanske inte har världens färskaste köttfärs men de kan iallafall förklara vägen helt perfekt.

Väl där så dröjde det inte länge innan Hampus å Pierre dök upp och vi testade ljudet lite snabbt och det gick smärtfritt.Det klassiska väntandet innefann sig och både folk och öl kom och försvann.
Det var någon Ken som ville träffa Thåström men Thåström kunde inte komma på vem den där Ken var. Andreas funderade på om det kunde vara han som var ihop med Barbie. Vi frågade Bosse om hur den där Ken såg ut ,för var han 25 cm lång och inte hade någon penis så var det nog han.
Thåström körde som uppvärmning en akustisk version backstage av "Jeffrey Lee Pierce" låten och det var kvällens höjdare, om man nu bortser från vår egen spelning då.
Frugan var tvungen att gå ut och röka(man kan dö annars, sägs det men jag är lite osäker på om det gäller henne eller mig) så jag gjorde henne sällskap. Bakom min bil så såg jag att det stod en papperskasse som ingen verkade kännas vid. Inte en kotte var det inom synhåll heller. Hederlig som jag är så gick jag och la in den i bagageluckan på min bil för att kolla vad som var i den senare.

Spelningen tror vi utförde som vanligt. Vi chockade publiken. Hela lokalen var fullsatt och 95% av alla som befann sig här var här enbart för att höra Thåström göra akustiska versioner av sina låtar. De första låtarna så stod folk mest och tittade på varandra och undrade om de gillade det eller inte men ju längre in i setet vi kom desto fler började gå igång. När vi väl hade bränt sista krutet i sista låten och var på väg av scen så ropade förvånansvärt många "en gång till". Vi hade inte orkat ett enda riff till så vi gick inte upp igen. Hade vi gått upp så hade vi bara gjort låtarna halvhjärtat, så vi gjorde rätt som inte gick upp en gång till.

Vi softade lite innan det var dags för Thåström att spela och vi spred ut oss lite i publiken och jag drog nitlotten då jag hamnade bredvid mixergubben. Där stod nämligen en 1:a klassens fotbollsidiot och djurgårdsanhängare och ylade. Nu har jag inget emot varken fotboll eller djurgården, det är mest idioterna jag inte gillar. Den här råkade gilla just fotboll och då djurgården. Han "sjöng" med i de få texter han kunde och skrålade fotbollsramsor med texten "öhhhhhh" och "du är så skön"(?) imellan låtarna. Höjdpunkten för killen den här kvällen var när någon av samma kaliber slängde upp en djurgårdshalsduk på scen som hamnade på Thåströms ena arm. Då fick killen hybris och gick loss på alla 2 Djurgårdsramsor han kände till. Bägge med den avancerade texten "ööhhhhhhh, djurgårn"!!!
Jag är lite oförstående hur man kan betala 250 spänn för att se en av Sveriges bästa artister när han gör en sällsynt spelning och när man får syn på en halsduk med 3 färger så tappar man konceptet helt. Jag menar, vad händer om han är ute kör åker bil och mitt i en kurva så går det nån förbi i just de färgerna? Det är ju bäddat för en olycka, men antagligen så har han inget körkort och behöver säkert hjälp så att han inte tar 2 steg i rad med samma ben, så chansen är kanske liten att nått ska hända, men ändå.
Som tur var så skakade Thåström av sig halsduken innan djurgårdskillen fick erektion och jag fick möjlighet att höra fortsättningen på låten igen. Den här spelningen så körde han "die mauer" och det var en överraskning, iallafall för mig.
Han körde kanske 7 låtar och 2 extra-nummer innan han var färdig och det var då dags för ROST att gå upp på scenen. Vi orkade tyvärr inte att kolla in dom men det lilla vi såg på soundcheck var imponerande. Imponerande men tråkigt. De var superduktiga musiker, som dock inte blir lika roliga att se då det aldrig blir utrymme för varken överraskningar eller karaktär.

Efter lite löst snack med inriktning på "hej då" med ett flertal av bandets föräldrar och en mängd av deras ungar och arrangörer och en före detta PLP sångare så bar det av till hotellet. Vi var vid det här laget superhungriga men eftersom hotellet inte kunde fixa fram något alls att äta(inte ens en smörgås) så tog vi några obligatoriska öl i hotellbaren istället.
Efter en sömnlös natt pga. att nån kortläsare till något rum som "hakat upp sig" så att det lät som att någon försökte komma in ca 30 ggr i rad ungefär varje halvtimma så var det dags för en kaotisk frukostbuffé. Allt var bara krångligt och alla olika frukost tillbehör stod precis där de inte skulle stå vilket resulterade i att alla som skulle ha frukost sprang omkring som vilda munkar som lekte "gömma krucifixet". När vi väl skulle checka ut så var jag på vippen att säga att de hade stavat fel på "quallity" och "quantity", men det blev som tur var aldrig så.
Hemvägen gick bättre än hitvägen då vi tog "rätt" väg från stockholm mot strömstad och efter ett kort stopp i Eskilstuna för att se på några av mina barndomsplatser så var vi hemma samtidigt, både jag och frun.

Låtarna: Gun me down, Destroy, Scars, Poison, Something else, The chase is better than the catch, Halloween, Massdestruction, Set to die(ny), Onda barn, Raise the dead, Emergency

Vad som var i påsen? Vid första anblicken så såg jag att det låg ett 20 tal engångsmuggar och en tom flaska Jeltsin. Där låg också en oöppnad vinflaska som inte hade mycket förhoppning om då de hade planerat att dricka ur engångsmuggar. Jag kommer tyvärr inte ihåg idag vad vinet hette men kollade upp det på nätet och enligt systembolaget så låg priset på 399 kr. Vem faaaaan betalar så mycket för en vinare? Förmodligen samma person som masturberar till halsdukar.

Det var nära. Alldeles för nära att den här spelningen inte skedde överhuvud taget, men det var liksom på plats att den bara skulle ske. Det finns många anledningar till just det varav att Totto-total och Ina-pina fyllde 60 och att det alltid är kul att spela är 2 orsaker bara var för sig är anledningar nog att spela egentligen, men den riktigt stora anledningen är att det är precis 10 år sedan vi spelade på samma ställe och på samma födelsedag och just att vi firar vårt 10 årsjubileum detta år, DET är grymt.
Vädret var kasst beroende på om man gillar sol eller inte, och det är klart man gör om man ska spela ute. Tack och lov så hade nån byggdt ett garage för 10-15 år sen som vi kunde spela i, så tack till denna nån.

Jag och Pierre släntrade in på området där dagens äldre satt och gottade sig med öl, vin, sprit och en del var konstiga nog att äta mat, och det på en fest. Skummt!
Vi hade köpt, bakat, svarvat, hittat, fått, stulit, ärvt, klonat eller värpt varsitt kinderegg till födelsebarnen och de blev alldeles till sig av vår fina gest. Katarina fick nån slags blå avlång spermie liknade grej som man kunde skjuta iväg och det var meningen att den skulle fastna på stickade tröjor och dylikt. Tingesten blev till en stor uppståndelse tills någon nästan fick den i ögat. Vi satt och grunnade lite på vad saken föreställde för något och jag tror att det faktiskt var en spermie eftersom användningsområdet var exakt likadant som hos de vanliga små gynnarna.
Vad Totto fick är även i dagsläget ett mysterium men personligen så tror jag han drack upp den för han var väldigt glad.
Annars så träffade vi diverse annat löst folk som man inte träffat på länge och alla var glada i hågen. Nån hade tagit med sig en 20cm stor bommulstuss som skällde och bara vill bli buren. Nån skulle vara skojjig och sade till oss att det var en hund. Jovisst, dra den om rödluvan också.

Eftersom vi hade repat 3 gånger i år så var vi "lite" ringrostiga och vi var därför smarta nog att nästan uteslutande köra låtar vi inte kunde. Några var ungefär 4 år sen vi repat/spelat sist och några andra hade vi kanske repat 3-4 gånger allt som allt. Resultatet blev ju givetvis fantastiskt, men är det fest så är det.

Låtordningen är allt annat än korrekt och vi kan ha missat ett par låtar eftersom vi bara spelade på vad som kändes bäst för stunden, men här är vad vi kommer ihåg att vi tror att vi hade för oss att vi mindes av vad vi kanske spelade. Tror vi! Eller?
Set to die, Resurrection, Search & destroy, Dörrterror, Keops pyramid, Onda barn, Emergency, Destroy, Walking scars, Poison, Massdestruction, The chase is better than the catch

Jag stod och snackade med Totto efteråt och vi pratade just lite om att det var 10 år sen vi spelade här och att vi nu var tillbaks på brottsplatsen. Jag sa nått i stil med att cirkeln är däremed sluten och Totto bara vände sig om och tittade på mig. Han tog tag om min ena axel och visade upp ett stort leende och slumrade fram en mening på halvfull stockholmska som slog klockrent. Han sa -"vafan, ni har ju precis börjat!" Ja, vad säger man? Ibland så har en dryg stockholmare faktiskt helt rätt.

10 jävla år? Tiden går fort när man har roligt, säger dom som vet. Jag är inte så säker på att det stämmer men det har iallafall gått ett helt årtionde sedan starten våren 98. Det har varit en ändlös uppförsbacke sen starten men jag skulle inte velat bytt den tiden mot nånting annat.
Vi har spenderat MINST 100.000 på bandet som vi aldrig kommer få igen men det har varit värt varenda krona. Alla gratis spelningar på skitställen med idiot arrangörer är minst sagt minnesvärda. Alla repningar där vi varit så totalt bakrus att varje minut känns som en hel timme och alla timmar man skrikit, gnällt och förolämpat varandra i replokalen i jakten på att få till så bra låtar som möjligt har faktiskt bara fört oss ännu närmare varandra. Nej, allt bajs vi har gått igenom som band skulle vi så gärna gå igenom igen men hur började allt egentligen?

Tja, det är det jag egentligen tänkte skriva lite om. Vad hände under vilken period och lite roliga och mindre roliga händelser under varje år och jag tänkte knåpa ihop 10 avsnitt + ett förord(detta) och en epilog. Jag kommer skriva ur min synvinkel och vad jag har för mig har hänt så allt kanske inte kommer bli helt korrekt i och med att man har druckit bort nån cell här och var och De andra i bandet säkert skulle ha andra synpunkter och minnen av allt som har hänt, men det är inte så noga.
Det är ingen jävla 100% politisk korrekt dokumentär berättelse utan se den hellre som en halvseriös fuskdokumentär enbart skriven av och för mig. Skit samma, den börjar här så håll till godo:

Pre-Hathor: Tiden innan mig!!!

Hmm, inte så lätt att skriva om något jag inte varit med om men jag vet att Pierre och Hampus Bildade Hathor sommaren 1995.
Allt startade egentligen på hultsfredsfestivalen när Pierre och Hampus fick se ett Slayer i toppform. Direkt efter att Slayer gått av scenen så togs ett gemensamt besut att starta ett band som var precis lika aggresivt och kompromisslöst som Slayer.
De tog namnet Hathor utan nån djupare innebörd än att det lät coolt och att det påminnde om Kreator. Det var först senare som de kollade upp vad namnet betydde och att det råkade vara djävulskt passande var nog ingen nackdel.
Låtarna som blev till under den perioden var mer åt tysk speed/trash alá Kreator, sodom, Destruction och då oxå givetvis Slayer influerade. De hade ett gäng olika basister under den tiden men alla trillade ur bandet av olika andledningar.

Själv så spelade jag i Sarcastic och kände inte Pierre eller Hampus något mer än att jag visste vilka de var och att jag kände Pierres bror Micke. Micke nämnde nån gång redan runt 96-97 att de behövde en basist och inte bara en gång, utan två, så skulle jag faktiskt testa att spela med dom men det sket sig bägge gångerna pga att min hand ofta gick sönder.

Hösten 97 så spelade de in en demo vid namn "fucking glory" med ett grymt fnärt omslag föreställande en karikatyr på en viss Saddam Hussein och en lite annorlunda logo som såg ut som en korsning av King diamond och Sabbat ungefär om jag inte minns helt fel.
Jag är inte helt säker på vem som spelade bas på låtarna men tror att Hampus spelade på nån och vår egen Royne Wirranmäki på nån men som sagt, jag är inte helt hundra. Den innehöll iallafall 4 låtar som gick i den tidiga Trashens spår och kommer ihåg att Hampus hade en coolt skrikig röst även där. Typ Mille Petrozza..s råhet i tidiga Kreator korsat med en James Hetfield..s målbrotts sång på Kill em all.

Andra minnesvärda saker kan ju nämnas att Vid den här tiden så hade till-å-med grabbarna långt hår. Pierre valde den tunnare varianten medans Hampus körde på den vågiga/krulliga sorten och jag vill minnas att Pierre spelade så löst på trummorna så att det knappt hördes.

Nästa avsnitt kommer när det kommer, och kommer då att kretsa kring vad som hände 1998.

Del 1

1998 så spelade jag bara på kul med lite olika folk och konstellationer bara för att ha nått att spela medans man drack öl. Jag var inblandad i ett Metallica coverband som vi har dragit igång med lite olika medlemmar genom åren och ett "dricka öl" band som aldrig hann ta någon riktig form. Vi spelade lite eget men mest covers på allt från black sabbath till Moses. Jag tror att Låten "last breath" tog sin första form i detta band och folket som man spelade med då var bl.a. Mäbe(mäbe), Erik(Deathstars), Krille(agressive chill), Kalle(Grief of emerald, Mastema, Mäbe).

Det var någon gång under feb/mars som Hathor letade efter en basist(ännu en gång), som jag då jag för 3:dje gången blev tillfrågad. Eftersom jag gärna ville börja spela speed/trash igen så var jag inte sen att tacka ja.>br> Jag kommer ihåg att den första repningen gick ganska knackigt eftersom Hampus riff ofta inte var en hel takt och att jag också försökte lära Hampus och Pierre en låt som jag hade gjort till Sarcastic men av olika anledningar aldrig spelades in(Hollow gods). Det funkade inte helt 100 men skam den som ger sig. Vi försökte ett par repningar till och 3-4 repningen så kom Hampus med en låt som var helt annorlunda och helt plötsligt så fanns alla bitar på Plats och vi fattade allihop att det var såhär vi var menade att låta. Låten var "twister" och det är vid den här tiden jag personligen anser att dagens Hathor föddes.
Bara nån vecka efter så hade vi fått vår första spelning på en kulturvecka och vi körde bara 5 låtar eftersom vi för tillfället inte hade mer inrepade låtar att tillgå. Låtarna var av väldigt olika karaktär så vi lät nog ganska splittrade.

Vi fortsatte att skriva rock/punk låtar och vi fick vår första riktiga idiot spelning på skippers under årets skolavsluting. Som vanligt lät ju allt jättebra med att vi skulle få 500 kronor och gratis käk men när man har att göra med paragrafryttare som varken förstår musik eller hur nånting fungerar i praktiken så blev all kontakt med arrangören bara pannkaka (vi kan kalla arrangören subberg).
När vi väl skulle gå upp på scenen så fick vi maten. Vi försökte förklara att vi skulle upp på scenen men det var tydligen vårt eget fel och maten kunde ju givetvis stå och kallna medans vi spelade och att vi självklart skulle kunna äta direkt efter spelningen. Vi struntade i maten och körde igång och denna gång så hade vi repat in "rock..n roll"(Motorhead) och jag tror att publiken fick ett mindre splittrat intryck av oss. Jag antar att alla som såg oss började förstå att vi hade förvandlats till ett punk/rock band med speed/trash attityd.
Efter spelningen så envisades Subberg med att vi skulle skriva på ett kontrakt om att vi skulle spela nyktra, vilket jag tyckte var rent korkat eftersom vi redan hade spelat men det gjorde tydligen ingenting och angående pengarna så var vi tvungna att skaffa fram var sitt kontonummer som subberg kunde sätta in de 500 kronorna på. Det skulle generera ca 166 kronor per skalle och det tog oss ungefär ett år att få tag på dessa pengar tack vare många olika undanflykter av subberg och att vi vägrade skriva i ett kontrakt som inte stämde, sen gjorde det nog inte saken bättre att jag ändrade "lite" på hennes namn på kontraktet till just Subberg.

Sommaren bestod av att dricka öl, repa och att dricka ännu mer öl och på repningarna så började Hathor att ta form. Mitt intresse för Misfits låtuppbyggnader och Exploited..s aggresivitet korsat med de simpla men effektiva Ebba grön riffen och Iggy..s attityd från Hampus sida och att sen lägga till Pierre..s Motorhead driv bakom trummorna så blev vi ett band man var stolt att spela i.
I augusti så gick vi in i Ngoma studion och satte 4 låtar som blev till "if you can..t be good, be bad" demon. Två av låtarna föll genom åren i glömska ("if you can..t be good, be bad" & "this air") men både "twister" och "last breath" överlevde för att några år senare fastna på debutplattan. "Last breath" innehöll vid den här tiden ett mittparti som var helt jävla hemskt och är en av de få saker som jag skäms för att vi har spelat men som tur var så gjordes den om till en kanonlåt tillslut iallafall.

Hampus belsöt sig för att flytta till Göteborg nånstans i den här vevan vilket gjorde att det blev lite struligare att repa men allt rullade på som vanligt med att låtar tillkom, spelningar framfördes och att öl försvann men mer om det i nästa del.......

Del 2

Det var mycket som hände i både Sverige och resten av världen just detta år. Det mesta har jag förträngt och det lilla jag minst är i princip bara dåliga grejer och de enda positiva grejerna jag minns är nog att reaktorn i Barsebäck1 stängdes ner och att Pridefestivalen gick igång för första gången. 2 nyheter som jag anser vara tråkiga men som andra kommer anse vara bra är att Boris Jeltsin avgick som president. Okej, han var kanske ingen lysande president precis men han var banne mig underhållande i alla fall. Att Bosse Ringholm blir finansminister är en händelse som bara är konstigt. Kan den mannen någonting annat förutom att göra just en "Ringholm"?
Annars så dog det mest en massa coola personer just detta år. Det gör det i-å-för-sig varje år men just i år så dog bl.a. både Ernst Günther och Stellan Sundahl. Ett av Svullos alla "namedropp..s" trillade av pinnen också. Björn Afzelius. Stanley Kubrick var ett annat tragiskt bortfall. En annan person som gick hädan var Leif Andersson. Vem fan var det? Tja, jag undrade faktiskt samma sak men jag tror inte det är någon som inte minns hans extremt coola whiskeyröst ifrån radioprogrammet "smoke rings". Ett av årets mest ledsamma bortfall enligt mig måste ändå vara Lasse Lindroth, alias Ali Hussein. Jag minns att han krockade bara några mil härifrån medan hans fru/tjej och hans nyfödda unge satt hemma och väntade på han. En grym komiker som dog alldeles för tidigt.

Jaha oj, vad vi sysslade med detta år? Tja, vi spelade bland annat in vår andra demo redan i februari. 4 egna låtar och en cover på "hate the living, love the dead" blev resultatet och den döptes till "Philistine". Ganska bra låtar överlag på hela demon men tyvärr så är det bara "resurrection" som finns kvar i setet nuförtiden. "speed" var lite krystad och innehöll ett mellanparti som lät kalle anka i slutmixen och "everlasting vacation" blev väldigt konstig där vi ideligen ändrade fart både i och mellan verserna och refrängerna.
Jag tror fortfarande på den här låten fast i ny kostym dock.
"hate the living..." låten var ett ganska överraskande låtval. Av alla gamla grymma låtar de har gjort så valde vi en ny, jaja, så kan det gå. När man lyssnar på "hate the living" originalet så går den bra mycket saktare än våran version och det är alltid kul, speciellt när vår version är ganska bra dessutom. Så istället för att slakta en gammal grym Misfits dänga så gjorde vi en nyare låt väldigt bra. "Philistine" är fortfarande en ganska bra låt fast den passar inte dagens Hathor, och det på både gott och ont.

Av alla konstiga spelningar vi gjorde detta år så minns jag speciellt en, och det just på grund av samma idiot som förra året. Ni som missade att läsa förra delen får skylla er själva för här kommer nämligen del 2 i historien om oss vs Subberg.
Jo, vi blev även detta år tillfrågade att spela på Skolavslutningen. Jag tror inte Subberg var speciellt sugen på att fråga oss men hon var tydligen mer eller mindre tvingad eftersom många ville se oss. Vi hade precis fått våra 133 kronor per skalle från året innan och gjorde klart för henne från början att eftersom det var sånt jävla strul med pengar så spelade vi hellre gratis. Det ångrar vi idag. Inte att vi spelade gratis, utan att vi spelade över huvudtaget.
När man väl hade fixat all utrustning(gratis), riggat allt själva(gratis) och att det var meningen att vi skulle dra hem allt igen efteråt(gratis) så trodde vi att vi skulle få i alla fall någonting. Enligt de berömda subberg kontrakten så skulle vi få gratis mat och dricka, men det sket sig även där. När vi hade soundcheckat så försökte vi få ut lite hederlig gratis Coca Cola. Vi tre fick dela på 2 stycken glas med avslagen skit.
Efter denna otroligt korkade event så gick vi ut för att softa oss i solen en stund tills nån av oss bestämde sig för att gå in och höra hur det gick med maten. Vi fick faktiskt 3 kuponger som gällde som dagens lunch på en restaurang(minns inte vilken). På väg mot den efterlängtade maten så råkade vi syna kupongerna lite närmare. Då fick vi se att de bara gällde fram till klockan 4 och sen att vi fick kupongerna runt halv 5 konstaterade subberg att det inträffade var tråkigt men inte så mycket att göra åt. Vår relation till Subberg blev inte till det bättre direkt och hon ska vara glad att jag aldrig mer har sett fanskapet efter detta och speciellt om jag kört bil, för då hade jag nog haft stans fulaste kylarprydnad framme i grillen.

Sommaren både kom och gick och vi körde på med gigs, repningar, öldrickande och att skriva låtar och i augusti så gick vi in för att spela in demo nummer 3. Vid inspelningstillfället så var demon namnlös men den fick sitt namn bara någon dag efter när jag och Pierre var och såg på någon av de nyare Star wars filmerna. Jag minns inte vem/vad som satt mittemellan mig och Pierre på Bion men vid något tillfälle så säger Yoda något om -"no more, no less" och som på en given signal så lutar sig både jag och Pierre framåt och tittar på varandra och utan att yttra ett endaste ord så visste bägge två att det var titeln på Demon. Klockrent!
Precis som förra demon så innehöll även denna 4 egna låtar + en cover med den stora skillnaden att det var andra låtar på den här demon.
Den här demon är personligen min favorit av de 4 vi har spelat in och den har egentligen bara en enda låt som drar ner resten lite grann. "All in the name of god" har definitivt den knepigaste sångslingan vi har gjort (hittills). Texten är "längre" än verserna vilket strular till en hel del men annars så innehåller låten ganska fina rader tillägnade Jesus + anhang som jag rent tursamt kom på i fyllan och villan. -"Bend over in the name of Jesus. Open wide so you can feel him inside" och "2000 years of torture in your name. in your quest for global domination, faith or death. And you say your god aint evil, and of course your book is true. Amen!". Jag kommer nog aldrig att skriva så passande rader angående gud igen tyvärr, så de får finnas med här i alla fall så att de inte glöms bort helt.
Annars så tycker jag att "halloween", "fuck the authority" och "Philthy" är jävligt bra och vår egen version av "search and destroy" är riktigt ruggig. Visserligen inte så mycket av mig som av Hampus sång men det talar vi tyst om. Har för mig att jag kom på både refrängen till "Philthy" samt mellanpartiet i "fuck the..." inne på Pierres toalett på nån/några av Pierres alla otaliga fester. Jag verkar ha perfekt sinnesstämning just efter ett par öl och man är helt i fest stämning och ska tömma blåsan för första gången(av många). När man står där och skvalar samtidigt som man hör musiken så har det kommit fram många bra refränger, verser och titlar som vi använt oss av. Knepigt och konstigt kanske men funkar för mig.

Just tiden runt "no more, no less" var hur kul som helst. Om man ska nämna en av bandets riktiga toppar så måste nog den här vara en av dom. Varje repning var guld och samma med spelningarna. Även recensionerna från "no more, no less" var uppskrivna som fan. 9 av 10 i Close up och 8 av 10 i Skrutt måste ju räknas som helt ok. De var de bästa blaskorna som fanns just då.
Medan vi ändå är inne på just Recensioner så kommer jag ihåg att något snille jämförde Hampus sång med Dee Snider(Twisted sisters). Jag förstår inte riktigt hur han har lyssnat på sången för jag finner inte mycket likhet alls men att Hampus inte fick så många gliringar om just detta beror nog bara på att Dee Snider faktiskt sjunger ganska coolt, och det är nog den största likheten jag kan komma på de 2 emellan. Sen att båda har väldigt rakt hår kanske också har någonting med saken att göra, fast det är ju ingenting jag skriver om här direkt. eller?

Del 3

Det här var året som blev ett slags uppvaknande för oss i bandet. Tidigare så hade allt rullat på och vi hade illusionen om att "no more, no less" demon skulle ge oss ett grymt kontrakt. Givetvis så blev det inte så och jag tror att när vi såg vilka skitband i samma genre bolagen plockade upp så blev iallafall jag lite bitter. Själva uppvaknadet tog nog mer eller mindre hela året och det är nog därför den nästföljade demon innehöll låtar av väldigt skiftande kvalite och stil.
De enda låtarna som verkligen var bra var "dead end lane" och "massdestruction". En annan låt som faktiskt blev ganska bra också, var "last breath". Den hade fått sig en rejäl omgång i replokalen och speciellt mittenpartiet hade ändrats till nått som faktiskt gick att spela. 2 andra låtar som däremot inte blev så bra var "I..m too fast" och "different kind of mind". Trots att bägge låtarna har riff som är helt grymma så blev dom helt enkelt bara dåliga. Det är i låtuppbyggnaderna det brast och jag tror att om vi bara hade haft samma jävlarannamma som bara ett år tidigare så hade vi gjort om dom till något som gick att använda.
Vi har prövat att göra om de 2 låtarna med några års mellanrum men det sitter nån slags dåliga vibbar från just den tiden i låtarna och de har helt enkelt aldrig blivit nått av varken "i..m too fast" eller "different kind of mind", vilket är synd. Speciellt "I..m too fast" har en lysande vers och ett grymt fnärt stick men men. "Different.." döptes senare om till "mixing" och jag har för mig att den hade ett annat mittparti eller nått, oavsett så funkade inte det heller fullt ut.
Låtarna spelades iallafall in i Mars och blev slutligen en demo som vi döpte till "dead end lane" och förrutom det så spelade vi live en hel del och fortsatte skriva låtar precis som vi alltid hade gjort.

Jo, vi drabbades faktiskt av ett stort bortfall även detta år. Pierre rakade sig. Inte ett enda hårstrå blev det kvar och även på huvudet blev det skinande rent. Han blev riktigt vacker faktiskt, och han gick från att vara ett James Bond citat till att bli helt tvärtom. Från att ha varit "skakad, inte rörd" till att bli "rakad, inte störd" är steget tydligen inte långt och att ett par hårstrån kan göra en så stor skillnad och ta upp så här mycket text är märkligt men så kan det vara ibland.

I slutet av året så medverkade vi på Holy Shit3 med både "last breath" och "mixing/a differet kind of mind" och den har jag lite olika minnen av. Ett par band där var verkligen otroligt dåliga och tralliga men har för mig att jag gillade Setback, (SIC) och Totalt jävla mörker och de vägde upp skivan ganska bra som tur var.

Del 4

Det här var året där vi till sist valde sida. Tidigare så hade vi mest harvat i gränslandet mellan Hellacopters och Misfits men på något vänster så la vi i en extra växel och sniffade mer åt den hårdare och mörkare punken typ Poison idea och Zeke, vilket var ganska kul eftersom vi vid den här tiden inte hade lyssnat på dessa band överhuvud taget.
De första tre låtarna vi gjorde efter demon "dead end lane" spelade vi dessutom in till en splitsingel med kompisgänget Mindblaster. Ljudet blev helt kastrofalt grymt dåligt bra. Det är fortfarande en av mina favoritinspelningar och att det är en vinlysingel som dessutom skrapar och tillför en elakhet på låtarna som nästan ger en gåshud är perfekt och inte en baston så långt örat når. Det blir inte smutsigare än såhär. Nu är det visserligen ett par år sen jag hörde låtarna så jag har precis lyssnat igenom singeln och jo, jag gillar fortfarande det här.
"lust for body" är en kort och intensiv historia som jag tror Hampus har hämtat inspiration till texten från Iggy men jag förstår inte vart han fick hatet ifrån att göra en sån här stänkare, jag vet bara att den blev kort och hård.
"On my own" är en jobbig och småhysteriskt svårsjungen låt där jag(som vanligt) ska ha in 2000 ord på 2 minuter. Nu blev ju inte låten 2 minuter och det är nog därför den är lite "stressig". En bra låt men som tyvärr inte har något speciellt som sticker ut.
"Project A:119" är en skön låt som tyvärr hamnade lite i bakgrunden och tyvärr inte kom till sin rätta på den här inspelningen för att riffen i sig behöver lite tyngd och det är nånting som den här inspelningen saknar. En sak som jag tycker gör låten ännu bättre på den här inspelningen men som jag dock är ensam i bandet om att tycka är början på låten. Det fattas ungefär en halv sekund av första riffet och det gör att låten kommer igång mitt i ett riff. Jag tycker det är klockrent och hur vi än gjorde när vi försökte få låten från rullbandaren till DAT så blev resultatet exakt likadant. En sekund av låten försvann varje gång. Jag tror tyvärr att det är därför som låten föll i glömska och inte kom till sin rätt men den kom ju med på platta till slut, men det är en senare historia.

Vi deltog dessutom på en skön punksamling utgiven av ägget himself och vi körde med en av våra äldre inspelningar, nämligen "fuck the authority" från "no more..." demon. Jag tror att vi körde med den för att den låten var mest "punk" eller om det nu var så att Ägget ville ha just den, det är jag inte helt hundra på.
Plattan innehöll många bra band bl.a. Troublemakers och Skitsystem men den låt jag minns bäst var M:pati..s "Med Munnen Full Av Skit". Underbart bra attityd och ös!

Det vi vann det här året i attityd förlorade vi i hår. Hampus beslöt sig för att gå ner i vikt och klippte bort ett par kilo av sin kalufs och det var en mindre skog som gick hädan. Jag är inte helt säker på varför han klippte sig men jag har för mig att priset på schampo hade gått upp ganska mycket men det kan ju vara en slump, vem vet?

Del 5

Att Eddie Meduza beslöt sig för att trilla av pinnen just i år symboliserar hela det här året. Även om det var många roliga händelser, spelningar och en massa bra låtar skrevs så var det inget bra år, men jag återkommer till det lite längre fram.
I Mars däremot så beslöt vi oss för att göra en kombinerad hyllningsspelning och ett release party på samma gång. Vi satte ihop en litet gig tillsammans med Mindblaster och körde bara Meduza i högtalarna och jag tror det var under just den här spelningen som det såddes ett frö om att spela in nån Meduza låt. Vi körde ju "Punkjävlar" på spelningen men vi visste allihop att vi aldrig skulle köra den igen. Den är ju bra, men inte direkt ovanlig.>br>
Vi skrev en hel del låtar under våren och sommaren eftersom vi hade fixat en vecka i soundlab i Örebro för att få spela in vår första fullängdare.
Jag tror att allihopa var jävligt tända men vi var alldeles för oförberedda och allt höll på att sluta i en stor soppa. Inspelningen i sig gick ganska hyfsat men på det personliga planet i bandet så tärde det otroligt mycket på oss allihop. Det var en massa olika faktorer ,bl.a. att ingen i bandet visste varken hur låtarna, solona, texterna eller hur ljudet skulle vara bidrog en del men det var kvällarna utanför studion som höll på att sänka oss. Att vi satte oss själva under en enorm stress och att hälla i oss en massa öl varje kväll var som bäddat för att allt skulle tippa.
Sista kvällen i Örebro så knakade det rejält i fogarna. Vi lyckades bli utslängda från varenda krog p.g.a. vårt beteende mot andra men mest mot varandra. Det hände en hel del den här kvällen som aldrig borde ha hänt och dagen efter så var alla jäkligt nere och alla ångrade hela kvällen. jag vet inte hur det var med resten av bandet men även om jag visste att alla ångrade allt vad som sagts så satte det ändå en del negativa spår hos mig som inte försvann på ett bra tag.
Men när jag nu tänker tillbaka på inspelningsveckan så är det trots allt bara bra minnen man har, de få minnen man har kvar vill säga.
Jag tror vi spelade in 17 låtar sammanlagt men "bara" 15 hamnade på plattan. De två låtarna som "försvann" var "philty" och "a different kind of mind" och det är synd att de inte nådde upp till nivå. "A different.." föll nog på att vi hade ändrat låten ganska radikalt 3-4 gånger men tyvärr så var det första intrycket som låg över hela låten och den kändes aldrig helt rätt.
"Philthy" däremot blev inte hälften så bra som han är när vi spelar den live så vi valde att plocka bort den också, vilket var, och ÄR fortfarande synd eftersom det är en av de roligaste låtarna att spela.
Som vanligt så har vi skilda meningar om den här inspelningen precis som alla andra och den här gången så gäller det mest om plattan är för mycket "metal" eller inte. Skivan innehåller dessutom några speltekniska misstag som borde ha gjorts om men speciellt sången brister väldigt mycket. Att lägga sång på 17 låtar på 1 dag var definitivt inte det smartaste vi har gjort, och det tråkigaste med det är folk inte får höra hur bra Hampus sjunger egentligen, utan de får höra hur han låter när rösten redan är förstörd.
Min insats på "Nightbreed" är riktigt hemsk men till mitt försvar så la jag bara en sång för att Hampus skulle veta hur sången gick (vi var inte så väl förberedda) men när han skulle sjunga det partiet så gick det bara inte. Till slut så kraxade han bara, så vi fick låta min version vara kvar men förutom det så är jag nöjd med skivan.
Resten av året gick i stort sett ut på att dricka öl och det gjorde vi tydligen väldigt bra för jag kommer inte ihåg nånting.

Helvete vilket ös!!! 600 förortsungar som var helt sjövilda och ett ljud så maffigt att det skulle få Strapping youngs lads plattor att låta som en dålig porta inspelning. Lägg därefter till att vi drev publiken till att bilda en 30 gånger 30 meters moshpit som var påfallande lik stormen Gudrun. Vi blev dessutom uppropade till att köra hela 6 extranummer som gick grymt bra hem hos publiken.
Om vi hade berättat allt som står här ovanför för någon så hade de inte trott oss, och det med all rätt eftersom allt är lögn och förbannad dikt. Kort sagt så skulle man kunna säga att "cafe öken" hade varit passande namn på den här spelningen men Man skulle kunna sammanfatta allt bra som hände här i bara en mening.
Hampus fyllde år(56 gissar vi på) och Vi fick se en livs levande rövvärmare.

Förutom dessa två viktiga och livsavgörande upplevelser så spelade vi några låtar också och dom hette såhär:
Gun me down, Destroy, Scars, Poison, Something else, Raise the dead, Onda barn, Keops pyramid, Kill yourself, Glad to be in your past, Thy jackal, Emergency

Äntligen så skulle vi få fira "I need this as much as a hole in my head" och det i Strömstad, Kan det bli bättre? Tror inte det.
Strömstad är ju faktiskt världens bästa stad. På sommaren så har vi fint väder och dålig mat till överpriser och ölen får man nästan ta ett lån för att ha råd med. Sen är det inte ens säkert att man får komma in på nått ställe om man inte har rätt skjorta. Ska du sen handla med svenska pengar så är det nästan omöjligt att få tillbaka i något annat än norsk valuta och att komma fram bland norskpratande och andra förståndshandikappade kan vara stört på omöjligt. Men på vintern då? Jo, då är det faktiskt ännu sämre, men ändå...... Strömstad, Staden man älskar att hata!

Vi hade fått till stånd (inte penisställningen) att spela på Strand och det som ensamt band och med gratis inträde och allt var bäddat för en kul tillställning. Vi hade snackat lite om att ha ett band till och några av dom det snackades om var Mäbe, Slumberjack och Rawhide men var det nån spelning vi ville ha allt för oss själva så var det på vårt eget releasparty.
Fördelen med att spela utan andra band är ju att vi kunde få ljudet exakt som vi ville och redan under soundcheken så fick vi nästan stånd (penisställningen). I Hampus och PK´s fall så berodde nog hårdheten i byxorna på att PK hade skaffat en ny basstärkare dagen till ära och den lät grymt bra, men att Pierre var lite kåt berodde nog på att han stirrar på de andra bandmedlemmarnas slappa bakdelar när han spelar trummor. Hur som helst så var alla glada och det är ju vad som räknas.

Klockan åtta så öppnades dörrarna och hela 1 person kom in och sen dök det upp ca 2 personer varje kvart och när klockan var elva så var det kanske 20-30 personer i lokalen(bandet och personalen inkluderat) men runt halv 12 så dök alla gamla polare upp ungefär samtidigt. Det var alla möjliga folkslag såsom Svenskar, Norrmän, Frugor, Äkta män, Oäkta män, pojkvänner, Flickvänner, SKejtare, hårdrockare, Körvar, Mäbor, Kyllenstarar, Rockmerchare, Fiddar, Slumberjackor, Skäggapor, Brattländare, Nadjaner, Amandiner, Carolinare, Mappar, Danieliner, Peroner, Mogna 2 barnsfäder, Näsblödare, Mickar, Kallaner och många andra luriga saker som vi inte hittar ord för.

Vi tror att vi gick upp på 12 slaget och körde igång. De första låtarna körde vi igenom i ett rasande tempo men sen bestämde sig Hampus gitarr för att tappa axelbandet. Det föll av ett flertal tillfällen och Hampus sa att det berodde på att en skruv var lös, men resten av bandet blev föga förvånat. Vi kom igenom alla låtar till slut och alla ropade efter mer men vi hade tappat all ork och sen så skulle vi ju hinna med att dricka öl också, det är ju där vårat jobb börjar.

Så här såg låtlistan ut:
Gun me down, Destroy, Scars, Poison, Something else, Raise the dead, The chase is better than the catch, Glad to be in your Past, Live like an angel, Keops pyramid, Kill yourself, Thy jackal, Emergency

Ett stort tack till Janne och Jon på www.Rockmerch.se som fixade tröjor och backdrop!!!

Nästa spelning skulle vi framföra i Falköping och Vi funderade länge på vad vi visste om Falköping och om vi visste ett enda dyft om stan överhuvudtaget. Efter nogrannt övervägande så kom vi fram till att vi visste att vi inte visste nånting alls. Ingenting om Falköping och nästan ingenting om nånting annat heller så Vi tog hjälp av Eniro på nätet för att överhuvudtaget få ett grepp om i vilket land det låg och turligt nog så låg det bara ett par par hundratusen meter från Strömstad och något liknande från Göteborg.
Pk och hans bättre hälft beslutade sig för att attackera från norr medans Pierre och Hampus gjorde en tysk manöver och smög sig in ifrån söder för att på så sätt vara säker på att vi omringa den och att ingen kom undan oss och våra låtar.

Efter en evighet på dåliga vägar, sikt och humor så kom vi in i något som kallades Falköpings kommun. Vår enormt stora slutledningsförmåga alá Sherlock Holmes sade oss att vi närmade oss resans mål och redan efter 5 minuter så såg man hus och grejer. Enligt Eniro så låg Dixie på Gäteborgsvägen och för att göra allt ganska svårt så fanns det fler vägar än just den och det stod mer och mer klart för oss att vi skulle vetat mer om Staden och dess utrymmen och efter att ha snurrat omkring i stadens alla skrymslen och vrår så tog vi tjuren vid hornen och frågade oss fram.
När vi hade frågat ett 10 tal av infördingarna så förstod vi att vi inte var ensamna att inte ha en aning om vart vi var eller vart vi skulle. Ingen av alla tillfrågade hade ens hört talas om göteborgsvägen. Någon trodde sig ha hört talas om Göteborg men han lät inte helt säker.
Ungefär vi den här tidpunkten så hade team Göteborg hittat fram och ringde således till Team Strömstad och försökte guida dessa individer rätt och lyckades faktiskt också. Problemet var att Strömstadslaget inte visste att de var framme.
Pierre både pratade och såg på Pk som åkte omkring på utsidan av stället men för att krångla till allt så sade han inte att han faktiskt såg herr "vilse-i-sin-egen-volvo" så blev samtalet av en ganska kaotisk karraktär. Här är ett smakprov:
Pierre : -" Ta vänsterrrrrr, NU!!!"
PK : -"Det beror väl på från vilket håll man kommer?"
Tro det den som vill men Strömstadsfolken hittade till slut och vi bar in alla elektriska mojänger och sånt vi kunde behöva senare under spelningen.
Vi fick oss lite ost mackor med gurka på och kaffe som plåster på såren och gjorde oss i ordning att gå upp på scenen när Hampus visade oss dagens låtval. Vi ändrade givetvis ett par av dom även denna gång precis som vi brukar göra men den stora skillnaden denna gång var att vi tog bort 2 låtar med gurka och lade till 2 andra med räkost, helt normalt.
Spelandet pågick en stund och vi tror att det gick okej och alla verkade tycka detsamma.

Låtarna var dessa :
Gun me down, Destroy, Scars, Poison, Keops pyramid, Raise the dead, Glad to be in your past, Kill yourself, Something else, Halloween, Emergeency

Och förresten, är det någon som hittar en trumstol med en 2tum4 bräda igenom så är det vi som har tappat den och en belöning är utfäst på den, död eller levande. Pierre vill gärna ha tillbaka den eftersom han tycker det är tomt i sängen.

Jahapp, då var det dags för Spatt igen. Vi gjorde ju ett litet framträdande där för bara ett halvår sedan men tydligen så fick dom inte nog. Vilka konstiga typer det finns.
Arangörerna hade tydligen tänkt att skippa soundchecken vilket gjorde att vi kunde kosta på oss att ta en sovmorgon och dyka upp runt 19.00. Tyvärr så innebär ju en förlorad soundcheck även mycket sämre ljud men ibland så kan man ha tur och få ganska bra ljud ändå, det hade inte vi.

Spattarna var som vanligt väldigt trevliga och gav oss ett flak öl som vi var tvungna att bli ägare till och sånt kan man inte tacka nej till bara sådär. Efter nån timmas drickande av både kaffe och öl(fast aldrig i samma burk) så ville de att vi skulle spela några låtar också och med tanke på att vi redan var där så kunde vi självklart bjuda till.
Vi stämde alla instrument så gott det gick och äntrade scenen och körde igång. Redan vid första tonen så märkte vi att ljudet inte var till vår fördel precis men folk verkade tycka att vi var ett trevligt inslag iallafall, och det är ju alltid kul.
Tydligen så gjorde vi ett så stort intryck att vi fick skriva autografer för första gången i vår karriär som rockstjärnor och nu är det inte utan att man undrar vad nästa steg ska bli. kanske ett mittutvik i OKEJ eller kanske sitta i en Debatt i ZTV och tycka till om intressanta ämnen som färksostens vara eller icke vara tillsammans med celebra superstars som Dregen eller Alexander Bard? Ännu coolare vore ju att sitta brevid Svartling i Idoljuryn och såga ungar pga taskig barndom, eller tänk om vi skulle få spela på allsång på skansen? .Jösses, det är så att man får lust att svälja sina egna ögonbryn i ren protest.
Men har någon betalat pengar för att se oss och vill ha en autograf så är det klart vi ställer upp och om man då slänger in några extra kronor(eller öl) så kan vi även tänka oss att skriva andras namn, vi är inte omöjliga på det viset inte.

Låtskatten som framkallade autgrafbegär var denna :
Gun me down, Destroy, Scars, Poison, Keops pyramid, Raise the dead, Resurrection, Glad to be in your past, Kill yourself, Something else, Halloween, Live like an angel

extraodrinära händelser i övrigt då? Vi hade egentligen några andra låtar på kvällens repertoar till att börja med men så kom någon på att det var fredag så då slängde vi in låten "Halloween" istället för en helt nyskriven sak som för tillfället går under arbetsnamnet "teenage waistbands". Sen kan det i-å-för-sig ha hjälpt till att det faktiskt var Halloween denna helg också.
En annan underlig företelse utspelade sig precis framför PK. Han tyckte det var smart att försöka döda sin mikrofon med sin panna. Mikrofonen höll givetvis och han fick gå omkring med en mycket fint och färgrannt märke mitt i pannan de närmaste dagarna. Påminde lite om ett stopljus fast rutigt, eller en del som hon där i ido........Nej fy fan, där går gränsen!!!!

Ja, den låten hade vi på hjärnan ända sen vi fick veta att vi skulle spela i en maskinhall i Överby. Låten i sig är ju jävligt rolig men den visade sig inte ha så mycket med spelningen att göra som man trodde från början.
Förutom att vi skulle spela ute i ödemarken på en fyllefest så visste vi i stort sett ingenting av vad som skulle komma, och det var ju synd, för en videokamera hade varit guld värd eftersom allt inte går att beskriva i ord utan måste ses för att förstå hur jävla dumt (och roligt) allt var.

Efter lite orientering så kom vi fram till en gård med ett stort garage. Det satt en hel del folk av olika slag (mest raggare) på utsidan och grillade i duggregnet. Man kunde även skåda en gammal gul bulldozer och 2 riktigt gamla grävmaskiner, inte sådana med slangar och andra nymodernigheter utan med vajrar och grejer, riktiga veteran grejer alltså. Patrik trodde att dom tillverkades några år innan hjulet var uppfunnet. Inne i garaget så hade det dukats ett gäng upp långbord och längst bak i lokalen stod ett antal bilar (även en amerikansk polisbil) och allt var på ytan väldigt civiliserat (tur att det visade sig vara en illusion så att man kände sig mer och mer hemma ju längre kvällen gick).

Vi hade precis kollat in scenen och stod precis och snackade med lite olika polare från Bl.a. FRIENDS OF GOMEZ (som också skulle spela senare), Bröderna Hogebrant (MINDBLASTER), Tobbe (DECAMERON/DISSECTION/WOLF) och annat löst folk som man inte träffat på evigheter och det var riktigt kul att se att klientelet var en bra blandning på olika folk och stilar. Det var punkare, hårdrockare, skatare, bönder, raggare och allt däremellan. Mitt i artighetsfraserna Så hör vi hur ett jämrans högt muller på utsidan. Alla hajade givetvis till och gick ut för att se vad fasen det var som var på gång. Någon hade fått start på bulldozern och susade nedför grusvägen (i ca 10 km/h) och alla var precis på väg in igen när den kom tillbaka med nånting släpandes efter sig. Självklart så kom den dragandes på en 2 tons pick-up(utan hjul och fälgar) och eftersom pick-upen åkte sidlänges så plöjde den vackert upp ca 100 meter av grusvägen och man trodde att bilen hade fått vad den tålde där men ack så fel man kan ha.
Bilstackaren puttades bryskt in framför en av grävmaskinerna och man började ana oråd. Grävmaskinen blev snabbt bemannad och leken kunde börja. Alla stod som förtrollade och tittade på medan bilen blev plattare och plattare. Efter 10 minuter såg den ut som en tillknycklad ölburk ungefär (fast större då förståss).

Duggregnet tilltog i styrka och de flesta gick in i garaget för att ölen inte skulle bli utspädd men någon fick den ljusa iden att starta upp polisbilen och bränna däck inne i lokalen. Man behöver kanske inte tillägga att garaget snabbt var fyllt med den otroligt fina (och hälsosamma) doften av bränt gummi och allt man åt och drack av efter den händelsen hade en liten nyans av "döda, varma, däck" över sig. Som grädden på moset så hittade någon den inbyggda megafonen i polisbilen och gick igenom alla olika sorters ljud och sirener såsom polis, ambulans, brandbil och den alltid otroligt underskattade rundgången. För att sen göra kaoset fullständigt så skrek folk samtidigt olika Polisuppmaningar som ingen kunde urskilja i röran. Detta pågick i ungefär 10 minuter och upprepades varje halvtimme under resten av kvällen. Antar att det kan räknas som ett sätt att hålla koll på vad klockan är.

Både ölen och tiden rann iväg och det var dags för FRIENDS OF GOMEZ att spela. Lite svårt att avgöra vad de spelade för någon sorts musik men det fanns i alla fall skatepunk i botten fast mer åt det depressiva hållet istället för de traditionellt glada tongångar som brukar vara i den genren. Allt rullade på ganska väl förutom att Jens klagade på att han inte kunde se vart han var. Vet inte om han menade vart han var i världen, i lokalen, i låten eller på gitarrhalsen men Patrik gick upp och lyste på honom med mobilen och problemet var för tillfället löst i alla fall.
När Gomez polare gick av scenen så intogs den av några fulla och glada personer som också ville spela. Det rådde ett visst kaos på scenen och instrumenten fick stå ut med att delta i slakten av ett tiotal olika hårdrocksklassiker, men är det fest så är det. Efter en stunds lekande så bröt någon strömmen och det tog ett tag för personerna på scen att förstå att det blivit tyst men då återgick dom precis som ingenting hade hänt till att göra det dom gjorde bäst, Dvs. att dricka öl.

Vi gick upp på scenen och gjorde det vi brukar göra bäst (dvs. att svamla), men vi passade även på att spela medan vi ändå var däruppe och jag tror att allt gick ganska bra även om vi nästan var lika fulla som resten av festdeltagarna. När alla låtarna tog slut så tog vi upp striden mot ölen efter ett par timmars hård strid så gick vi segrande ur striden och försökte ringa en taxi för att försöka ta oss tillbaka till civilisationen igen.
Efter 3 timmars väntan i minusgrader i bara t-shirts så var moralen ganska låg men när sista ölen tog slut så försvann också den sista livsgnistan. Det var nog bara ett par sekunder till godo innan man drog sitt sista andetag innan taxi äntligen gled in på grusplanen. Nu var ju inte väntan på taxin helt händelselös. Vi fick bl.a. se en "småfull" raggare som inte kunde få upp bildörren och därför skulle slå sönder rutan istället för att hämta han som hade nyckeln och befann sig nästan 50 meter bort. Nån lyckades till å med att köra ner med en 4-hjulig motorcykel i ett meterdjupt hål och satt ohjälpligt fast, och det var ändå mitt på vägen. Även grävmaskinerna var i full gång hela festen igenom och det kan jag med säkerhet säga att jag inte varit med om förut på någon annan fest.

Sammanfattningsvis så tycker jag att man får säga att det var en lyckad fest och säga vad man vill om Överby men här vet dom hur man festar, gräver och bränner däck, Och det samtidigt dessutom.
Eftersom nu Bonnatwist inte visade sig stämma med vad vi fick uppleva denna kväll så tycker jag att vi avslutar med ett par fina visdomsord ur en annan klassiker av herr Meduza som hade passat bättre så, håll till godo:

-"Ja, Pöjkar. Nu är det så att Svensson kallar oss för fyllkajor och skitiga, obildade jävlar bara för att vi är raggare och då ska vi fanimig visa dom det också eller hur?"

Och med ord som dessa så är det nästan så att man får lust att bli raggare själv. Fast bara nästan.....

Dagen började lite segt eftersom vi gick upp alldeles för tidigt (kl 7) men en härlig nyhet på text-tv piggade upp. Det var tydligen en värmlänning som hade irriterat sig på en norsk bil och dess körstil så till den milda grad att han tillslut körde på den för att få den att stanna. Efter att ha fått stopp på fordonet så hade han jagat upp den norska föraren och hans 2 passagerare upp i skogen för att sedan tända eld på deras bil. Man kände ett visst lugn över att nån hade varit så snäll att fått bort en norrman ifrån trafiken men tydligen så hade Värmlänningen kört in i en parkerad lastbil en stund senare. Vad lastbilen hade för nationalitet förtäljde inte historien men dagen hade iallafall börjat bra.
Vi fick vänta 20 minuter extra på att komma iväg för en gitarrist i bandet sade att han inte var hemma och lyssnade på Coldplay.
Väl på plats så träffade vi Pontus som skulle vara våran mixsnubbe och hans assistent Johannes.
Vi började rigga upp och körde tillslut igång iallafall och efter nån timme så tog vi en kaffe paus. Och precis när man hällt upp en kopp java så dök det upp en kort gubbe/man/snubbe som verkade lite skum. Efter en stunds pratstund så visade det sig vara artisten Dr. Bombay och han var väldigt trevlig och bjöd på både roliga anekdoter och japanska c-vitaminer i tuggummiform.
Vi tog varsin påtår och började släntra tillbaks in i studion för att fortsätta men då möttes vi av en ännu skummare figur. Han såg ut som en typisk "brat" men lite bögigare och tillbakadragen. Han sa nått namn och såg lite nervös ut när han sträckte fram handen för att hälsa. Vet inte om man vill skryta med det men nu har vi träffat Basshunter, fy fan!!! Vi förstod inte riktigt varför han skulle skaka hand med oss och det gör vi faktiskt inte i dagsläget heller.
Vi fick iallafall ihop grunderna till 5 av de 17 låtarna första dagen och det var vi ganska nöjda med.
Vi tillbringade resten av kvällen i nått som såg ut som en källare med undantag att den låg ovan jord. Det fanns ett litet rum och ett stort så Vi delade upp oss i 2 lika stora grupper med Pierre i den ena gruppen och Patrik och hampus i den andra och det blev Pierre som fick den lilla kammaren. Nån hittade dessutom nått som skulle föreställa en porrtidning men alla objekt i blaskan såg ut att ha miss piggys ansikte och Tina Turners kropp så man kan ju lätt förstå varför den blev kvarlämnad. Förutom negris blaskan så fanns det fanns 2 jättefina tv-apparater, men ingen antenn och eftersom vi redan hade sett alla avsnitt av myrornas krig så drack vi "lite" öl istället och sen blev allt svart.

Kuk? Ja, det har jag 2 meter hemma!!!
(Dag 2 - tisdag 12 sept)

Man vaknade på morgonkvisten av att det var blött i sängen. Trodde nästan att man hade pissat ner sig eller att någon annan hade gjort det åt en men det var lika fuktigt i hela källaren så det var lika bra att få sig en dusch. Det var lite Auswitch över duschen och man kunde inte sluta kika upp mot dusch munstycket om det skulle börja strömma ut gas medan man försiktigt skruvade på kranarna. Han som säger att han inte gillar Coldplay hade hittat nått som hade varit kaffe för länge sen och blandade ihop nått som definitivt piggade upp. Tror blandningen skulle kunna uppbringa ansenliga summor i rätt kretsar.
Innan vi gick till studion så fick Patrik och Hampus sitt svar till varför Pierre ville ha det lilla rummet. Det satt en superdupersofie plansch i rummet som han antagligen låg och.... gluttade på hela natten.
Vi fortsatte att lägga grunderna för låtarna men det här var nog den jobbigaste av alla dagar. Vi fick bara ihop 9 låtar på lika många timmar. Det blev till och med så jobbigt att Pierre blev full i röret(?) och Patriks armar hängde lite löst.
Det var tur att vi hade Pontus som peppade oss med lite roliga historier om diverse "bror duktig" hantverkare. En del fick vi helt om bakfötterna på grund av det skånska språket kontra vår svenska. Bland annat så berättade Pontus om en snickare som hade varit inne i köket i studion och noterat att de hade diskmaskin. Han skulle då ha sagt -"Jaha, ni har diskmaskin, Jag har en tvåbent där hemma", och då syftat på sin fru. Vi hörde helt snett och trodde i 2 dagar att snickaren hade sagt -"Jaha, ni har diskmaskin, Jag har 2 meter hemma". Vi hade gått och tjatat om 2 meter till alla möjliga scenarion innan Pontus tillslut frågade oss vad vi menade med 2 meter och efter att ha rett ut hela historien så tyckte han att vi både var döva och idioter, vilket i och för sig inte var helt fel då en del i bandet inte ens hade förstått att det var frugan som snickaren hade syftat på.
På lunchen fick vi se lite olika kulturella inslag i Värnhem. Bland annat så verkade Värnhems torg stå för ca 70-80% av hela Malmös uppfödning till nya Christer Pettersson kopior. I ämnet onödigt vetande så fick vi även veta att det går 3 falaffer på varje person härnere.
Efter denna slitsamma dag så fick vi för oss att ta oss ut i Malmö city för att få i oss lite öl och att repa lite mod i oss inför morgondagen. Och redan på första krogen så fick Coldplay mannen ragg. En negress-man började spela lufttrummor till musiken på hans axel. Eftersom vi alla hade varsin öl så tog vi ingen notis om den tvåkönade saken. Vi tog oss tillslut hem till källaren och lade oss tillrätta i vattensängarna. Sen blev allt svart.

Slak eller mjuk? Och i så fall var?
(Dag3 - onsdag 13 sept)

Man vaknade än en gång lite fuktig men även lite slak efter gårdagens bravader men det var inget annat att göra än att ta sig upp och göra sig redo för ännu en dag i studion.
Väl uppe i studion så började vi med att räkna efter vad vi hade kvar att lägga och vi kom fram till att det bara var 3 låtar kvar att lägga trummor på. Det blev en hel del jobb att få de sista låtarna att sitta och den värsta låten visade sig vara den vi trodde skulle vara den lättaste. "krixxa" visade sig var motsträvig från början till slut för stackars Pierre. Först så funkade i stort sett ingenting men sen så funkade det faktiskt ännu sämre. Pontus försökte lugna ner situationen med att säga till oss att inte tänka så mycket, mer känsla liksom. Pierre replikerade snabbt att -"känslor? Det är för brudar", och efter det självklara konstaterandet så vände allt och resultatet blev precis som vi ville ha det. Dvs, underbart.
Sen hade vi bara 17 låtar att lägga bas på och de flesta gick ganska smärtfritt men vi avbryta mitt i Patriks stora basonani för att gå ut och äta. Pontus och Johannes hade hotat att ta oss till en indisk restaurang och så blev det också. De hade en massa olika sorters kött och risrätter men Johannes överrumplade till och med indianen bakom kassan när han skulle ha en pepsi-lamm till sin maträtt. Pontus å andra sidan blev minst lika förvånad som servitrisen när han tyckte att svartpepparn var ganska smaklös och Patrik förklarade att personen som satt på kryddfabriken kanske hade glömt att doppa de svarta kornen i svartpepparn i själva kryddan.
På väg tillbaka till studion försökte vi förgäves få Pontus att säga "färt" men han envisades hela tiden med att säga "fächt", För skåningar är ju precis som andra svenskar fast med talfel.
Basen fortsatte att rulla på ganska bra och alla låtar fastnade på bandet utom just "something else" som inte riktigt ville sig. Pontus förklarade för oss bönder att takten kallades för "shuffle" men oavsett vad den än hette så fick iallafall inte Patrik till den som det var tänkt så vi lade ner för dagen och satt och svamlade gamla ordspråk istället. Blandade ordspråk för kvällen var: "Man ska aldrig ropa hej innan man sett nån man känner", "Det som göms i sjö får man fram med spö" & "Egen fis luktar bäst" men odiskutabel vinnare av dessa ordspråk var "bättre med en slak i ryggslutet än en hård i pannan" eller om det var tvärtom.
Kvällen slutade iallafall framför tv:n i ett oändligt ordbajsande av Reinfeldt och co. i valdebatten och redan där borde det ha varit svart.

Är Arash en man eller rädd för att få mus?
(Dag4 - torsdag 14 sept)

Enligt traditionen så vaknade man antitorr (ungefär som antiReinfeldt) och släpade oss i riktning mot studion. Pontus var redan där men han var lite sliten så vår första tanke var att han hade varit ute och bögat nånstans men han nekade och försvarade sig med att han hade gjort en avhandling i ämnet -"En slak i pannan eller en hård i ryggslutet med inrikting på hur det påverkar tungans funktion", och eftersom vi inte hade nån anledning att misstro han så gick vi på inspelningen direkt.
PK hade bara sin favorithatlåt kvar att lägga bas på och behövde således ett litet "peptalk" av Pontus. -"NER MED BASISMEN!!!" var det enda han kom på men det visade sig funka ypperligt för låten gick väldigt fint.
Nu var det ju bara lite onödigt tjafs kvar att lägga såsom sång och gitarrsolon men vi beslutade att spela in sånt ändå.
Hampus började lite smått och allt borde ju ha flutit på riktigt bra och det gjorde det också sångmässigt men vi blev hela tiden störda av olika saker som att vid en tidpunkt så blev det ett riktigt väsen nere på parkeringen men det hela visade sig bara vara någon som jagade rapparen Arash med en död mus. Sen blev det bara ännu värre när Gynther dök upp i studion. Vet faktiskt inte vilken av dessa händelser som var värst. Gynther är ju helt klart hemskast men det triggade ju faktiskt Hampus att sjunga med ännu mera hat i rösten så, tja?
Hela dagen gick överlag ganska bra och vet inte riktigt hur många låtar vi lade sång & gura på men kommer iallafall ihåg att av de 17 låtar vi hade lagt grunden på så beslutades redan här att en av låtarna skulle bort. Ironiskt nog så hette låten "seventeen" just för att det var den sista låten som skrevs innan vi gick in i studion.
Jo, sen lärde Pontus oss ickeskåningar en lokal svordom som har visat sig vara väldigt användbar i tillfällen som när man tappar ett glas i golvet eller när man glömt ljuset på i bilen så att batteriet är tomt. -"Fittfläns!!!", jag tror till och med att den frasen går att använda vid olika former av sex å samlevnad. Sen somnade vi i svart.

En fis i vinden
(dag5 - fredag 15 sept)

Enligt alla fysikens lagar så vaknade vi även denna morgon och det behövs väl knappast tilläggas att vätan var ganska påtaglig även detta uppvaknade. Men som Traci Lords brukade säga, -"Morgonstånd har säd i mun"(och hon har ju legat mer än dom flesta så hon borde ju veta), så var vi ändå vid gott mod.
Väl uppe vid studion så fortsatte genast Hampus med att sjunga och spela gitarr och en del av det kunde även användas på skivan. Av den mer kreativa delen så satte vi det mesta men en del smågrejor hann vi inte med utan Hampus och Pierre fick åka ner en dag extra medan Patrik fick kvarsittning hemma.
Det som dock var mer intressant denna dag var en överraskning som gav alla en chock även om tydligen Pontus hade vissa aningar. Det som utspelade sig var följande: Humorn var som vanligt av den sofistikerade sorten och Vi slog bl.a. fast att proktolog var ett riktigt skitjobb och att vissa soloartister skulle passa bättre som medlemmar i diverse band såsom, "Cindy & the Peters", "Simon & the garfunkels" eller varför inte "Elvis and the Presleys"? vi frågade också oss själva varför man inte får säga negerjobb när det är helt okej att säga Jugoslav.
Pontus passade också på att förklara vad brasiliansk fisporr var för något. Tydligen så satte man sitt ansikte så nära sin partners rektum så att man kunde njuta av en svalkande och väldoftande bris när partnern släppte väder. Det som dock var så hemsk med detta var att ledande undersökningar av sexuella läggningar och behov har fått fram att var 20%, alltså var 5:te person hade nån fantasi av liknade kaliber. Vi gjorde ju givetvis en grundlig undersökning och frågade alla de 4 anonyma personer som befann sig i studion för tillfället och alla hade vad som närmast kan kallas en sund och naturlig sexdrift. Alla undrade självklart vem den 5:te personen (dvs den som hade en onaturlig läggning) var, när Johannes släntrade in genom dörren. Alla stod som förstenade och ordet Brasiliansk fisporr fick plötsligt ett ansikte. Sen kan ju Johannes säga att de där prickarna i ansiktet bara är fräknar men vi andra vet ju bättre.
När kvällen närmade sig så tackade vi alla på Roastinghouse och hemfärden gick ganska bra även om polisen hade gjort sitt bästa för att hålla oss kvar i halvdanmark genom att spärra av flera av våra flyktvägar. Men vi lyckades slinka förbi och for hem med en väldig fart. Väl hemma så var det svart........

Epilog
(dag 5563 - 26 mars)

Även om den här storyn tog ca. 6 månader att få färdig så står vi fortfarande utan nån deal på skivan. Det roliga är att vi skickat mest till 90% svenska bolag och att nästan alla utländska bolag svarat så var det bara ett enda svenskt bolag som bemödat sig med att svara Kjell hell records! Visserligen kunde han inte göra något för oss men där ser man skillnaden på små oberoende eldsjälar som brinner för musiken och större bolag som istället bränner ner musiken. När nästan alla utländska skivbolag jobbar så står hela skivbolagssverige och runkar med slak kuk, keep it up......
Ett annat roligt svar var från ett utländskt bolag (som jag tyvärr har glömt namnet på) som svarade såhär: -" Sathor, we believe your demo is boring". Underbart!!! Felstavat namn, skivan blev en demo och dom "tror" att den är tråkig. Priceless!!!
I övrigt så vill vi passa på att tacka alla på Roastinghouse igen och alla som på ett eller annat sätt varit inblandade i denna inspelning.
Det är dock bara en fråga som fortfarande står olöst. Vad fasen betyder "epilog"? Skicka svaret till : Rikspolisstyrelsen, Box 8304, 104 20 Stockholm. Märk brevet med "BOMB!!!"

Det här skulle bli en kul spelning, det visste vi redan innan vi spelade. Inte bara det att Terese, en gammal(!) god vän till oss som vi inte hade träffat på år och dar, var den som hade fixat oss den här spelningen. Hennes pojkvän Alex kände jag iofs sen tidigare oxå även om det var typ 10-15 år sen han var med och mixade några låtar med Sarcastic.
Hur-som-helst så hade de blivit föräldrar till en liten Sixten och skulle precis ha en invigning för att deras MC klubb Stenrike faktiskt blev en MC klubb denna dag, Så att det skulle bli skoj, det var det ingen tvekan om.

Det hela började dock helt fel redan direkt i Strömstad. Först och främst så mådde min bil så dåligt att han inte ens ville starta och dessutom var jag tack vare de fina bussförbindelserna i stan tvungen att hämta tjejen uppe i Svinesund först. Jag fick stjäla min mors franska skitbil tillslut, men lite försenad så var jag dock på väg ändå.
För att spara tid så ringde jag til Pierre för att höra vart i hunnebostrand jag skulle jag skulle ta vägen och fick något som han påstod vara en vägbeskrivning. Jodå, en vägbeskrivning fick jag i-och-för-sig men det var ju lite synd att den inte var rätt. Eller jo, rätt var den väl om man kom från ett annat håll vilket var precis det som han å Hampus hade gjort. Jag fick börja tänka tvärtom vilket inte är något större problem eftersom man träffar så mycket norrmän när man bor i Strömstad.

När jag väl rattade in "bilen" på Stenrike MC klubb så vände sig en hel hög med tuffa mc-killar mot mig och såg föga imponerade ut när jag gled in i en bögig citroén. Men som vanligt när det gäller såna här snubbar så visade de sig vara jävligt trevliga. Det fanns tillomed personer som gärna smygdansade till Carola när de blev tillräckligt lulliga, vilket vi dock inte blev vittnen till denna kväll.
Vi träffade hela familjen Losbäck och alla var jättetrevliga och informerade oss med en uppsjö av olika anekdoter och dylikt. Nån snackade om enbenta bankrånare, en annan om folk som hade damp. En tredje förklarade vilka som var släkt med vem(men inte varför) och en fjärde hotade med att det kunde dyka upp en väldigt farlig hjälm framemot natten. Den sista och 5:te Förstod jag inte alls. Han bara sluddrade och var allmänt disträ.

Tyvärr så var det tydligen 2 andra mcträffar och Grebbestads karnevalen och anal(?)dagen oxå denna kväll så alla var rädda att det skulle bli för mycket luft mellan folken här men runt 10 snåret så dök hela Bengalos MC från Uddevalla upp så det blev plötsligt dubbelt så många orakade hakor att spela för.
Strax efteråt så intog vi den provisoriska scenen som för kvällen utgjordes av ett lastbilsflak på styltor som vajjade så fint och osäkert i grässlänten.
Redan efter 3 minuter(eller 2 låtar) så märkte vi att allt var ostämt(även pierre) men eftersom vi spelar för folk som älskar att lyssna på ett helvetiskt muller medans vinden högljutt tjuter runt öronen på de när de är ute och åker hoj så tänkte jag att det här måste låta ungefär likadant så vi körde på som vi brukar göra.
Några låtar senare så mottog vi publikens jubel och gick av scenen för att slösnacka lite innan vi var tvugna att packa ihop allt för att sedan åka hemmåt. Ungefär här någonstans så kommenterade Tobbe kjellgren vårat "efterspelningsutseende".
-"Är det inte meningen att det är trummisen som ska vara svettigast? Pierre ser ju inte ens trött ut medans du(pekandes på mig) ser ut som att du varit igenom 3:dje världskriget".
-"Tja, Det beror väl på att jag var på den förlorande sidan", var den enda ursäkt jag orkade få ur mig.

Som vanligt när det gäller onyktra musiker så får dom alltid för sig att "jamma" lite låtar om de har chansen på en obevakad scen. Mycket riktigt så ramlade det upp ett gäng och skulle köra några favoritlåtar och Alex var en av dessa herrar. Alex hade hela kvällen insisterat för Terese att han minnsan inte var onykter men med tanke på hans gitarrspel så är den enda undanflykten som skulle ha någorlunda trovärdighet är att hans vänsterhand skulle varit helt förlamad, För låtarna som framfördes här har jag inte vågat lyssna på än idag, men jag måste dock tillstå att de var ganska underhållande och alla hade ju kul och det är ju det som räknas.

Efter en massa "hejdå" och "ajöken" så for vi iväg åt varsitt håll och den tråkiga hemvägen var det enda alternativet, men med SYL på högsta volym (80 Decibel) så brukar allt gå vägen.
Rätt som det var så ser jag något litet hoppa ut rakt framför bilen och in under framdäcket och vips, så blev det en groda mindre. Jag började genast att ifrågasätta va sjutton grodan gjorde så för. -"var han självmordsbenägen?", "körde han chickenrace?" eller var han så jävla full att han faktiskt trodde att han skulle hinna över vägen innan jag mosade han?
Medans alla tankar om al quaida grodan for omkring i skallen på mig så fick jag syn på något annat skumt som låg mitt på vägen. Typ 40 centimeter långt och silverfärgat.
-"Det var helvete vilken stor buttplug", är min första tanke men när jag kommer närmare så ser jag till min förvåning att det är någon slags fisk som ligger mitt i vägen och skräpar. Jag gjorde som jag brukar göra och brände rätt över torsken och satte plattan i mattan innan nån av hans föräldrar dök upp. Resten av resan förflöt nog okay, tror jag. Man kan inte så noga veta.......

Kvällens repertoar är som följer: kill yourself, destroy your life, nightbreed, walking scars, philthy, resurrection, poison, glad to be in your past, halloween, massdestruction, the chase is better than the catch, live like an angel

Ps: Pga av att det lätt blir missförstånd så är det bäst att förklara att den person som jag inte förstod ett enda ord av inte var Alex(vilket man lätt kan tro), utan hans son Sixten.

Det var ju inte igår man spelade i Strömstad precis så det skulle bli riktigt kul och vi hade bestämt från början att vi skulle köra ett längre set än vanligt just för at vi för en gångs skull var på hemmaplan så Vi mekade ihop ett monsterset på 35 minuter så att folket verkligen skulle få nog av oss.

Jag mötte upp med arrangörerna och det andra bandet nere på strand och som vanligt så var det strul direkt. Vi hade sagt att det var okej om dom körde på våra grejer men varken arangörerna eller det andra bandet hade fattat att dom hade en gitarrist för mycket och att de var en förstärkare kort. Jag inspekterade allas förtvivlan och deras försök att få tag i en extra stärkare medans jag smuttade på ett glas med klar vätska(vatten såklart) men till min förvåning så fick dom iallafall tag på en förstärkare tillslut.

Pierre å hampus dök tillslut upp efter en tur ut i obygden för att leta upp Andreas (slumberjack) trummor och vi fick bygga ihop en scen av diverse udda delar för att sedan påbörja den alltid lika tråkiga soundchecken.
Vi hade inte vårt vanliga PA-system så vi körde på ställets grejer och deras PA såg ut som ett jämrans rymdskepp med en massa olika knappar, reglar, rattar och kanaler. Behöver kanske inte tillägga att vi inte fattade ett smack. Som tur var så kom en kille inbärandes på den försvunna förstärkaren och det slutade med att han fick ratta in sången. Enligt han så skulle PA´t stå på "ON" för att fungera någorlunda.
Backstage´n för kvällen såg först ganska lovande ut med bardisk å allt men temperaturen visade sig vara lika varmt inne som ute och jag antar att bara man hade varit en pingvin så hade man nog haft det ganska gött härinne.
Senare tog vi oss hem till mig för att inspektera en musikvideo som jag kvällen till ära hade spikat ihop som en present till oss själva. Grabbarna tyckte att den va grym och jag gick stolt omkring resten av kvällen och smekte mig själv.

Nere på Strand så hade det strömmat till rejält med folk och det var kul att se alla gamla polare å medlemmar och ex-medlemmar från band som Sarcastic, Slumberjack, Decameron, Author of pain, Mäbe, Deathstars, Mindblaster, Mothertruckers och JDG(?). När det var tillräckligt mycket folk så gick Restless hearts upp på scenen och folk blev nog lite konfunderae vad det var för ett skitband eftersom snacket hade gått att det skulle vara en hårdrock/punk kväll och Restless hearts spelade ju nån slags pop. Personligen så undrade jag nog mer över varför de behövde 2 gitarrer till när ingen hördes. Det är ju bättre med 1 stärkare på 10 än 2 som låter som att de står långt bort i skogen.

Vi passade då på att gå backstage för att stämma instrumenten men det gick inte med handskar på så vi stängde in oss i en skrubb för att försöka få ordning på oss. Samstämda så tog vi oss upp på scen tillslut och började spela.
Strand var vid det här laget fullt och röjet var omedelbart. 5 sekunder in i första låten så är det ett jävla kaos framför scenen men JDG medlemmen tyckte tydligen inte att det var nog utan han blev så till sig att han tog sig upp på scenen och smällde ett glas i scengolvet. Ungefär där låg ribban resten av spelningen. JDG:n ramlade flertalet gånger upp på scenen så jag fick tillslut fråga om det fanns någon vetrinär närvarande i publiken.
17 låtar senare och dysvettiga så lossnade min bas igen och jag gick av scenen. Jag hörde jag att publiken vile ha mer och att de ropade efter låtar som "seek & destroy" och "en gång till" men det var inga låtar jag kände till så jag gick raka vägen backstage och satte på mig vantarna och drack öl istället.
Ett par öl senare så hörde jag hur någon satte igång trummorna igen och det var visst vår glaskastande fan som var igång igen men han fick strax sluta när polisen kom och hämtade han för att han hade slagit nån på käften tidigare på kvällen. Sen blev vi alla så fulla så vi inte minns nått mer att skriva om.

låtarna var:kill yourself,destroy your life, nightbreed, walking scars, primal instincts, philthy, resurrection, poison, motörheadlåten, glad to be in your past, halloween, massdestruction, dead end lane, the chase is better than the catch, Häng gud, emergency

Dagen efter så stod jag å Pierre och väntade på att Strand skulle öppna upp så vi fick hämta våra grejor. Då märker jag att Pierre ser ännu underligare ut än han brukar göra. Han liksom stirrar blint framför sig rakt ut i tomma intet och säger drömmande -"fan va färt, man kan se dimman". Jag tänker för mig själv att -"Tja, jag kanske inte har det värsta bakruset iallafall".
Vi tog oss iallafall ur dimman och in på Strand och jag upptäcker till min bestörtning att det hänger en avhuggen sladd från basen även denna gång. Vad är det som är på gång? Är det något som går eller är jag utsatt för en komplott? Är kvaliten så dålig på sladdar nuförtiden att man inte ens kan ställa ifrån sig ett instrument utan att dom ska gå av?Ja, då är det inte mycket hopp om världen. Jag menar, 2 sladdar på 2 dar.......... Jävla skit grejer

En spelning i Uddevalla? På ett ideellt ställe utan ölförsäljning dessutom. Borde ha anat oråd redan från början att det skulle bli en lite "stel" tillställning. Men Hampus hade fått reda på att vi skulle få korv med mos iallafall och det är ju inta alltid man får det, så det skulle nog bli bra med det.

Hur-som-helst så har ju Uddevalla gjort ett underbart jobb i att få till en riktigt tråkig och utdöd spökstad. Det är ju ingen slump att stan varje år ligger i topp när det gäller att utse sveriges tråkigaste kommun. Det har till-å-med gått så långt att man behöver ta ett lån för att parkera bilen. Det är tur att det finns några eldsjälar som försöker att anordna spelningar och dylikt för att motverka tristessen. Jag menar, Uddevalla är ju lika rolig som Carl bildt ser ut.

Vi mötte iallafall upp vid bryggeriet kl 4 som det var sagt men som vanligt så fick vi vänta 2 timmar innan vi fick sounchecka, och den lovade korven hade vi inte sett röken av.
Halv 7 så hade vi äntligen testat ljud och det var tydligen matdax, men då kom nästa motgång. Ingen korv??? Den hade dom bytt ut mot köttbullar, av alla material. Jag och hampus fann oss ganska snart men Pierre hördes muttra "körrrrrrrrrrrv" hela kvällen igenom.

Efter åtskilldiga "ersättningsbullar" så gick vi till nån lokal krog som hette Butlers för att smaka lite malt. Väl där inne så möttes vi av en servitris med förvånade ögonbryn och undrade vad vi ville ha. Vi undrade vad den billigaste ölen kostade och jag tror att både jag, Hampus och Pierre såg ut som servitrisens ögonbryn när hon svarade -"28 58".
-"Får man välja så tar jag i så fall 28:an" replikerade Hampus. Men hon svarde snabbt att -"Nej, den kostar 28 58". Efter ytterligare förfrågningar så lyckades vi enas om att ölen kostade 28 fram till klockan 8, men att hon antagligen var dotter till Claes af Gaystam. Vi släntrade tillbaks till bryggeriet när ölpriset sköt i höjden och samlade ihop alla låtar och grejer och gick upp på scenen. Uppe på scen så hade dom ställt upp en stor plexiglas skiva framför trumsetet. Det är nog både första och sista gången Pierre ser ut att vara med i Tiotusen kronors frågan.

Spelningen gick annars ganska hyfsat trots att både jag å Pierre hade skaffat oss var sin superförkyling. Snortillverkningen i snoken hade full produktion och 2 veckor med den igång så hade man kunna haft ett new everglades under näsan. Det kunde iofs vara det som funderade över för jag har aldrig sett en så stel publik. Nu bestod ju publiken mest av 50 stycken spiknyktra 16 åringar. Man undrar ju vart världen är på väg när det finns 50 stycken nyktra 16åringar, kunde nästan tro man spelade i kyrkan. Med ett undantag. Det var en kille som såg ut att digga oss stenhårt. Fast efter ett par låtar så upptäckte jag några trådar hängandes ut från öronen. Det kan ha varit öronproppar men hörde ganska snart att det var en freestyle med tinnitus på högsta volym för det pep i mina öron genom hela setet.
En annan sak som var ganska anmärkningsvärt var vad som hände efter spelningen. Vetifan om jag missade sista låten eller nått för jag kom av scenen flera minuter före resten av grabbarna och jag hade inte mer än hunnit att sätta mig när det kom in en kille och satte sig ner och började att prata nått, så jag reste mig upp och gick iväg. Jag kom tillbaka en stund senare och då fortsatte han att försöka kommunicera med mig men som tur var så dök resten av bandet upp till min räddning.
Tydligen så jobbade killen på bryggeriet och antagligen var jätte trevlig och vi fick berätta för han att vi egentligen är ganska trevliga vi med och han verkade gå på den lätta. Han förstod nog också att det inte var någon ide´att försöka få något vettigt ur ett band som oss, speciellt precis efter ett gig. En annan knepig grej var att när jag skulle packa ner basen så hängde det en avhuggen sladd ur uttagen på basen. Tydligen så hade den gått av när jag hade ställt ifrån mig basen, skumt.....

Hemresan var en efterlängtad upplevelse och Pierre och Hampus drog söderut medans jag for åt andra hållet men den visade sig bli enlångdragen och seg process. Nån hade lagt ut en riktigt tjock dimma. Det var Säkert han där Al Kajda som hade gjort den för att jävlas med oskyldiga folk som är ute och åker för fort. Dimman var så tjock så man såg inte ens kuken framför sig, å-andra-sidan kan magen ha nånting med saken att göra också.

Huruvida Pierre fick nån Körrrrrrrrrrrv på vägen hem vet jag faktiskt inte.
Låtar hade vi också denna gång, och de var dessa: Kill yourself, Destroy your life, Nightbreed, Walking scars, Motörheadlåten, Philthy, Krixxa, Poison, Glad to be in your past, Halloween, Massdestruction, Dead end lane, The chase is better than the catch

-"Har du hört, eller?" Hör jag Pierre säga i andra änden av luren. Eftersom det är lördag morgon och gårdagens drycker har gett full utdelning i både fylla och bakrus så svarar jag på det enda sätt jag kan -"Öhhhhh???". Pierre, som-i-och-för-sig bara ser ut som en skinhead men ändå förstår vad jag menar och fortsätter med sorg i rösten -" Svullo e´ död". De följande minuterna så hör jag Pierre avlägset förklara allt han vet om den tragiska nyheten och medans chocken börjar släppa så är det bara att konstatera att världen har blivit ännu ett snäpp kallare. Ännu en stjärna har slocknat, ännu en legend har försvunnit.

1 timme senare så hade jag å flickan samlat ihop oss tillräckligt för att åka ner mot borås. Eftersom vi inte vågade åka direkt mot borås så tänkte vi att enklaste vägen dit borde vara genom göteborg för att sen ta 45:an mot Borås. Så blev ju inte fallet eftersom bakruset visade vägen och det föll sig inte bättre än att vi for iväg mot alingsås istället. Men enligt kartan så skulle det gå snabbt och lätt att ta sig till borås därifrån å då bara förlora ca 15 minuter så vi var vid gott mod.

Någon mil innan alingsås så stannade vi vid en mack för att tanka. Efter att ha bytt innehållet i plånboken mot drivmedel, så frågade jag tjejen bakom kassan som precis rånat oss, om enklaste vägen därifrån till borås verkligen gick igenom alingsås. Tjejen förklarade att den snabbaste och enklaste vägen dit var att åka tillbaka till den förra korsningen och sen ta av mot höger, vänster, vänster igen, höger, rakt fram, höger efter skogen, bla bla etc etc. Jag kände hur bakruset började få fäste igen och svarade precis som jag brukar göra vid sådana tillfällen. -"Öhhh???" men lyckades lägga till med att -"är det långt då eller?".
-"Nej, det är nog inte mer än 2 mil, eller hur?" Svarade tjejen och nickade bort till killen i kassan brevid, som precis börjat intressera sig för vårt samtal. Han ser lite vilsen ut(konstigt) men svarar tillslut att han inte visste, och det hade han ju rätt i.
Vi åkte tillbaka till avtagsvägen och försökte följa hennes vägbeskrivning så gott vi kunde men upptäckte ganska snart att vägverket inte haft råd att sätta upp skyltar i korsningarna. Jo, det var visst 2 skyltar som visade vägen nånstans men där hade dom istället glömt att sätta ut namnen på målen de pekade mot, men som sagt, Det är ju alltid roligt att se hur den lokala landsbygden ser ut. Befolkningen påminde lite om ortsbefolkningen i motorsågsmassakern och man förstod ju varför det inte fanns några skyltar. Då skulle ju folk dra härifrån.

Hur-som-helst så kom vi fram till rockborgen 1 timme senare än beräknat. Hampus och PIerre stod redan på scen och skulle just börja soundchecka. Så jag gick direkt upp och hängde på mig basen och frågade -"jaha, vad kör vi då?" Teknikern (eftersom jag aldrig kan komma på vad folk(eller myndighetspersoner) heter så får vi för enkelhetens skull kalla han för krusty), Blev tillslut nöjd med ljudet så nu kunde vi gå ner till kinakrogen, som för övrigt är berömd för sina kopior av kända alkolister bland sina kunder.
Vi åt, drack, gick tillbaka, fikade och spelade hockey för att sedan försöka stämma instrumenten. Hampus gav upp ganska fort när han upptäckte att det fanns flera(och olika) toner, så jag fick ta över och allt gick i E, förutom G.
Vi passade även på att kolla in det första bandet(decimate) som gjorde ett positivt intryck. Bra röj och mycket misfits kan sällan gå fel men de lirade alldeles för länge, närmare 45 minuter.
Vi ramlade upp på scen strax efter och körde igång. Efter 2-3 låtar så bestämde jag mig för att passa på att tillägna spelningen till Micke"svullo"Dubois men hann bara halvvägs innan hampus avbröt mig för att tillägna speningen till Micke"svullo"Dubois(?). Jävla kalle anka.

Spelningen förflöt i ett rasande tempo och låtarna var väl dessa: Kill yourself, Destroy your life, Nightbreed, Walking scars, Primal instincts, Philty, Krixxa, Poison, Glad to be in your past, Halloween, Massdestruction, Dead end lane, The chase is better than the catch